Älskade Grekland
Av någon anledning kommer jag alltid tillbaka till Grekland. Visst reser jag till andra platser ibland, men på något sätt kan inga andra platser mäta sig med Grekland. Vad är det då som är så speciellt med det här landet? Är det maten? Är det människorna? Är det stränderna? Är det naturen? Ja vad är det?
För att svara på den frågan behöver man nog dyka ner i några av de resmål som har färgat min bild av Grekland.
Kefalonia
Den första ön jag reste till i vuxen ålder var Kefalonia, en ö som från första början gjorde ett djupt intryck på mig. Det började redan under färjeturen mellan Nidri och Fiskardo där delfiner simmade bredvid båten. Det fortsatte under bussresan ner till Lassi med den makalösa utsikten över det knallblå havet från de slingrande bergsvägarna. Väl framme möttes jag av en sådan otrolig gästfrihet som kändes helt naturlig och otvungen. Så redan vid den första resan till Grekland var jag såld.
Skiathos
Resan till Skiathos blev en enda lång jämförelse med Kefalonia. Och om man ska vara ärlig så slår Kefalonia på fingrarna på i stort sätt alla punkter. Förutom en, en viktig sådan – Skiathos stad. När man har tagit en drink i "trappan" och ätit världens godaste pizza Marias pizza vid det lilla torget så önskar man snabbt att man bodde på Skiathos för jämnan. Skiathos är också en väldigt behändig ö eftersom den är så liten. Tack vare att det inte finns så mycket att upptäcka så tar man det helt enkelt lite lugnare. Man hinner liksom med att se det som man "bör" se.
Parga
En annan resa som snabbt seglade upp som en av mina favoritplatser i Grekland var semestern i Parga. För även om vyerna inte var lika slående som tidigare så var det mysigt att åka från Preveza upp till Parga. Väl framme blev förälskelsen dock stor. Parga är en väldigt mysig stad med härliga små gränder att gå vilse i, små tavernor att slå sig ner på och en allmänt mysig atmosfär som man bara vill ha mer av.
Karpathos
Denna ö möte jag med viss skepticism. Den kändes väldigt torr, hård och kantig till en början. Allt från naturen till staden Pigadia där jag bodde kändes så. Men efter att ha åkt runt bland stränder och byar började jag sakta uppskatta Karpathos allt mer. Tempot är behagligt, människorna trevliga och stränderna helt fantastiska. Ofta kör man högt uppe på en bergsväg och ser stranden man har som mål långt där nere. På slingrande vägar kör man sakta neråt, och för varje kurva på vägen ner får man ett nytt perspektiv på stranden. Om man som jag, gillar att fota, kan det ta ett tag att köra ner till sådana stränder, eftersom jag gärna stannar 3-4 gånger för att fota på vägen ner. Och sedan även på vägen upp för att fånga den där härliga eftermiddagssolen.
Så vad är det då som gör att jag gillar Grekland så mycket. Jo, men det tråkiga svaret är nog att det är en kombination av allt det där jag rabblade upp i början. Det i kombination med den människa jag själv blir när jag är i Grekland. Lugn, uppmärksam, njutande, nöjd, glad, energifull. Det är väl inte konstigt att man vill åka tillbaka då?